bechans blogg ♥

Om jag bara kunde vrida tillbaka tiden till den där dagen. Då skulle det aldrig ha hänt. Då skulle jag aldrig suttit här själv, förtvivlad och vilsen. Då hade vi varit två.

 ”Aisha? Vad håller du på med?” Hans röst var som ett bombnedslag. Jag hade aldrig förväntat mig att han skulle klura ut det. Att han skulle förstå. Att han skulle bry sig.
Men här var han. Bara tre meter bort, lika verklig och levande som han alltid varit. Som han alltid skulle vara.

Om jag bara kunde vrida tillbaka tiden till den där dagen. Då skulle jag kunna ta bort det där sista brevet. Det som fick honom att komma tillbaka.

 ”Kära storebror.
Trots att blodet aldrig band ihop oss, var du den enda familj jag någonsin haft. Den bästa familj jag någonsin haft. Du hittade mig när jag var vilse för alla andra. Du tröstade mig, torkade bort tårarna som ingen såg. Du tvättade bort smutsen, den som satt lika hårt fast som min hud. Viktigast av allt: du tog bort mig från gatan, som var den värld jag kände till, och visade den andra världen. Den med skratt. Den med glädje. Den med hopp.
Det var världen där du hörde hemma. Världen där jag inte gjorde det. Jag ber om ursäkt för tiden det tog mig att inse, men ingenting varar för evigt. Det var därför jag försvann: jag hörde inte hemma där.
Men det räckte inte. Det går inte att gå tillbaka till mitt gamla liv; inte efter att ha testat det bättre. Därför går jag snäppet längre.

Förlåt.

Om jag bara kunde vrida tillbaka tiden till den dagen. Då skulle jag kunna ta bort den där sista blicken. Den som fick honom att undra.

”Aisha, svara. Vad är det för fel?” jag stod där, stilla och stum som en staty. Solen sken, men dess strålar kändes kalla som is mot min hud. Det kändes fel. Så fel att jag gjorde något jag bestämt mig för att jag aldrig mer skulle göra: skickade iväg en blick mot honom. En blick som bad om hjälp. Om kärlek. Om stöd.
Tyvärr fungerade det bra. Alldeles för bra. I stället för att gå, vilket jag hade önskat, kom han fram till mig.
”Vad är det som har hänt?”

 Om jag bara kunde vrida tillbaka tiden till den där dagen. Då skulle jag kunna ta bort den där bekännelsen. Den som fick honom att förstå.

”Det var Keisho.” Min röst är bruten, men han har inge problem med att höra mig. Han rynkar fundersamt på pannan.
"Vad var det han gjorde?” Jag sväljer – och sluter ögonen när minnesbilderna kommer forsande tillbaka. Alkoholen, musiken, känslan av att röra sig i takt med basen. Sen, efteråt… Keisho, hans kompisar, lukten av rök och sprit. Deras händer, hårda och överallt. Deras skratt, rått och obesvärat. Känslan av att vara maktlös. Känslan av att inte ha kontroll.
Sedan, efteråt. Smärtan. Som den brände, på ställen jag aldrig känt något liknande förut. Skammen, att jag inte kunde kämpa emot. Att det var de som vann.
Men främst av allt: skräcken för insikten. Skräcken för sanningen. Att jag inte längre är orörd. Att jag är besudlad. Att jag är tagen…
”Aisha, svara! Vad var det han gjorde?” Jag skakar lätt på huvudet. Försöker säga något, men får bara fram ett kraxande. Sväljer igen – och försöker igen. ”Han tog det alla föds med. Det som få dör med. Det man ger till den man älskar.” Jag ser honom fundera – och se förfärad ut när han förstår.
”Din oskuld?”

 Om jag bara kunde vrida tillbaka tiden till den där dagen. Då skulle jag kunna ändra på den där sista meningen. Den som fick honom att besluta sig.

 ”Aisha, kom. Vi kan gå till polisen, eller så kan vi bara gå hem. Men –” Längre kom han inte innan jag avbröt honom.
”Nej!” Skrek jag. ”Förstod du inte? Det var därför jag sprang bort – på grund av det! Jag passar inte i den världen! Jag passar inte i någon värld längre!” Jag såg honom dra efter andan igen. ”Aisha…” Men jag var för arg.
”Du kan inte stoppa mig längre! Dra härifrån, jag vill aldrig se dig mer! Jag hatar dig!”

 Om jag bara kunde vrida tillbaka tiden till den där dagen. Då skulle jag kunna ändra på den där gesten. Den som avslutade allt.

 ”Aisha… Är det verkligen så du känner?” Nu stod han precis bredvid mig. Jag hade kunnat vara ärlig och erkänna att nej, naturligtvis var det inte så. Men jag hade bestämt mig. Jag skulle inte blanda mig i hans liv längre – vi hade båda bara smärta att vänta i sådana fall.
"Ja. Jag menar allvar, storebror.” Jag såg honom bita sig i läppen, såg tårarna glänsa i hans ögon. Jag bet ihop – och gjorde en nonchalant gest med handen. ”Bara dra nu.” Jag hade redan vänt mig om när jag hörde hans röst.
”Nej.” Jag vände mig om – och såg honom. Hur han plötsligt stod där på brokanten. Hur han log sorgset.
”Om du lämnar mitt liv, finns det ingen anledning för mig att existera längre. Och du har precis bekräftat att du lämnar mig. Mitt liv har förlorat sin mening. Så jag gör som du säger – jag drar. Jag går faktiskt snäppet längre.” Jag stirrade på honom, utan att förstå, utan att röra mig. Först när han hoppade förstod jag. Då var det försent.
”Storebror! Nej! NEEEEJ!!...”

 Om jag bara kunde vrida tillbaka tiden till den där dagen. Då skulle jag inte sitta här på kyrkogården, framför stenen som markerade att här låg den enda människa jag någonsin brytt mig om. Då skulle jag ha ett tryggt, ombonat liv, och mina minnen skulle gradvis sköljts bort. Nu, istället, har jag nya minnen, som bränner bort alla mina lyckliga stunder. Brevet, blicken, bekännelsen, meningen, gesten. Brevet, blicken, bekännelsen, meningen, gesten. Som det plågar mig.
”Storebror…” Viskar jag hest. ”Jag önskar att jag kunde leva vidare för dig. Att jag kunde bygga upp livet vi hade med någon annan. Men det går inte. Det gick inte. Jag kan inte ens gå tillbaka till mitt gamla liv heller. Trots att det var det värsta liv någon kan ha. Därför… Går jag snäppet längre."

Slut

© B-J 2010

Skönlitterärt verk